Ur SST 15/2004

Om en svensk krigshjälte

S/S ”Vega”. Byggd: 1913 i Göteborg. Dödvikt: 1 640 ton. Drivkraft: Ånga, trippelexpansion, 500 hästkrafter. Fart: 8 knop. Längd: 71 meter. Bredd: 10,5 meter. Djupgående: 4,3 meter. Inköpspris: 375 000 kronor. Systerfartyg: S/S ”Embla” och S/S ”Ask”.

Den okända svenske krigshjälten S/S ”Vega” genomförde under brinnande världskrig sex dödsföraktande seglatser över tyskt territorium. I lastrummet hade hon mat och mediciner till de svältande på de isolerade ockuperade brittiska Kanalöarna. Utan hjälpen hade förmodligen tusentals och åter tusentals personer gått en säker svältdöd till mötes. På Kanalöarna är fartyget och hennes besättning sedan dess hjältar för evigt medan man i Sverige knappt har hört talas om den lilla ångaren.

”Vega” var upplyst som en julgran och fullbunkrad i kolboxarna när hon den 17 december 1944 mitt i krigsmörkret kastade loss och lämnade hamnen i Lissabon och stävade upp mot Engelska kanalen.

Den svarta skorstenen var märkt med ett stort svart ”S” och på de vita utsidorna fanns blågula markeringar och beteckningen ”C International”. C stod för cross. På utsidorna fanns tre röda kors målade på vardera sidan som också talade om att hon seglade för Internationella Röda korset. På övre däck ståtade ett hemsnickrat rödmålat kors.

I lastrummet, under de fyra ångdrivna vinscharna, ruvade hon på 85.344 livsmedelspaket, 27.000 tvålar och bland annat 52 kartonger medicin till den svältande befolkningen på de ockuperade brittiska Kanalöarna.

De nödställda bad till Gud att ”Vega” skulle skonas. I djupet lurade tyska u-båtar och då gick inte ens vanliga lastfartyg säkra. Krigsfacit visar att hundratals oskyldiga handelsfartyg torpederades. Men besättningen på 1.640-tonnaren ”Vega” tog ändå det hela med ro.

Arne Pettersson, som nu är 82 år, var matros ombord på ”Vega” och är i dag ensam om att som besättningsman kunna vittna om de sex resorna till Kanalöarna som ägde rum 1944 och 1945. Arne kom då från en tjänst på oljemotortankern S/S Janus som gått i konvojtrafik mellan Halifax och England. Men fartyget torpederades och sjönk. Senare blev det klart att de sänktes av den tyska u-båten U 46 som stod under kapten Edrass befäl:

– Torpeden slog sönder det mesta och oljan sölade ned precis allt, berättar Arne kolugnt och med plirande ögon när vi slår oss ned i tevesoffan hemma i tvåan i Kalmar. Fyra dog men trettiotre hann gå i livbåtarna och fiskades upp av en engelsk jagare efter 14 timmar. Vi befann oss då 56.35N/15.03W. Det vill säga några hundra mil rakt ut i Atlanten.

– Jag hamnade så småningom på ”Vega” som var ett fint fartyg. Visserligen fanns ingen mäss så vi käkade i skansen, men ändå. Vädret i Biscaya var som alltid dåligt. Och det blev ju inte bättre av att alla fyrar var nersläckta. Så vi begärde och fick tillstånd att få pejla Land’s End. Det vill säga Englands sydvästligaste udde med angöringsfyren Longships.

– Efter en dryg veckas dödsföraktande seglats genom ett område som helt och hållet behärskades av tyskarna, siktades fyren Hanois utanför Guernseys sydvästra udde. Fyren skulle enligt tyska order passeras i dagsljus.

– Den 27 december nåddes hamninloppet till Sankt Peters Port på Guernsey. ”Vega” möttes av gränslöst jubel när hon ankrade upp vid Londonkajen. Men när det blev ebb fick hon skador på botten. Det var inte värre än att hon tre dagar senare kunde stäva in mot Sankt Helier på Jersey. Då hade kapten Gösta Wideberg och hans 21 mannar varligt smugit igenom den tyska mineringen runt öarna. Sammanlagt hade 143.000 minor lagts ut. Och ”Vega” var inte ens avmagnetiserad, än mindre försedd med paravaner.

– Hela staden var på fötter och hyllade svenskarna som superhjältar när de lade till vid Albert Pier. Faktum är att S/S ”Vegas” nödlaster räddade livet på tusentals svältande på de fyra öarna: Jersey, Guernsey, Alderney och Sark. I området bodde efter evakueringarna cirka 100.000 personer och det finns uppgifter om att så många som 40.000 av dem var mycket illa däran när ”Vega” kom till undsättning med mat, medicinsk utrustning till sjukstugorna och inte minst tvål för att få stopp på infektionerna som börjat sprida sig.

– Man kände sig rörd och tacksam över att kunna hjälpa till”, säger Arne Pettersson som blir rörd igen när han berättar om det känsloladdade mötet.

– Människorna tog emot oss med öppna famnar. Men tyskarna var tvära. De siktade på oss med maskingevär och förbjöd oss att gå iland och vi fick inte tala med befolkningen. De hade fått för sig att vi hade spioner ombord. Hur som helst. Tyskarna tog hand om lossningen och lät faktiskt bli att plocka åt sig från öbornas paket. Så när vi märkte att provianten hamnade rätt och det senare började dofta nybakt bröd från stugorna kändes det bra.

Bra kändes det också för de bofasta som knappt trodde det var sant när de såg ”Vega” i hamnen. Så här berättar Maurice Gautier om ankomsten:

”Det var en underbar syn. Hela fartyget, med de röda korsen, var upplyst. Det kändes som om det äntligen skulle börja lätta för oss.”

25 år efter krigsslutet hyllade ön Jersey ”Vega” genom att ge ut henne på frimärke.

Jerseybon Nan Le Rue, som var ung flicka när ”Vega” anlände, berättar om första kvällen med Röda korspaketen på bordet:

”Min yngsta bror hade hämtat paketen hos lanthandlaren, det var därifrån de delades ut, och nu satt vi där alla elva med varsitt. Det var ett känsloladdat ögonblick och vi kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. Jag skrev i dagboken att man känner sådan tacksamhet till alla dem som bidragit till att paketen kommit hit.”

Även pressen hängde på i glädjeruset. Så här skrev Jersey Evening Post:

”Mjölet var välkommet för bagarna som snabbt kunde visa fram kakor av sällan skådad tjocklek.”

50 år efter freden firades ”Vegas” insatser med en hågkomst vid Albert Pier i Sankt Helier på Jersey. Kopior på matpaket lastades på en hästdragen kärra.

I dag har flera engelska böcker skrivits om denna svenska räddare i nöden och hennes sex resor till Kanalöarna och det finns en minnestavla vid Alberts Pier med texten: ”Aldrig har ett fartyg varit så välkommet i denna hamn”.

Men i Sverige har man knappt hört talas om ”Vega” och hennes tappra besättning och alla de 2.000 sjömän som dog i lejd- och konvojtrafiken över Nordatlanten. Man skulle kunna tro att alla dessa hjältar skulle ha hyllats rejält när freden kom. Men icke så. Då ska man ändå komma ihåg att det var dessa mäns insatser som höll igång Sverige under kriget. Såväl när det gäller livsmedel som varor till industrin. Vi pratar om införsel av 1.629.000 ton spannmål, foder, styckegods, olja ...

Berättelsen om ”Vegas” insatser för Kanalöarna börjar med att de brittiska myndigheterna tidigt slog fast att öarna ur krigsstrategisk synvinkel var oviktiga och inte behövde försvaras. Någon allmän kommuniké om detta gick dock aldrig ut. Kvart i sju på kvällen den 28 juni 1940 nådde sex tyska Henkelplan hamnen i Sankt Peter på Guernsey och strax därpå även Jersey. Hamnarna och civila lastbilar lastade med gurkor bombades. Tyskarna trodde det var truppfordon. Även dragvagnar fullproppade med tomater bombades. De såg ut som granater, tyckte nazipiloterna. Öborna var inte sena att stämpla eländet som tomatkriget. Tragiskt nog omkom trettio personer under bombningarna. Tragedin hade kunnat undvikas om britterna i tid meddelat tyskarna att Kanalöarna demilitariserats.

En av nazisternas första åtgärder på öarna var att hala Union Jack och hissa svastikan. Vidare förbjöds allierad press och så infördes högertrafik. Dessutom beslagtogs fordon och bränsle. Dessa order kom från nazihögkvartert på ön Guernsey som under perioden skämtsamt sades ha fler tyskar per kvadratkilometer än Tyskland.

För att klara inkvarteringen lade nazisterna beslag på över 500 civila hus. Det sägs att nazisterna inledningsvis levde livet på Kanalöarna där skjutandet var långt borta och där det till en början fanns lyxvaror som silkesstrumpor och cigarrer i butikerna. Det hade soldaterna inte sett röken av på länge. Man tog för sig av böndernas mjölk och spannmål och vänslades med deras döttrar. Men när öbornas så kallade V-tecken kampanj slog rot insåg nazisterna att det ändå var ett krig de deltog i och inte någon charterresa. Kampanjen innebar att V-tecken, V stod för Victory, kritades på murar och väggar och gärna på tyska fordon. Tyskarna blev ursinniga och målade med stora bokstäver på samma murar: Wir Farhren Gegen England (övers: Vi far mot England). De lät också arrestera ett flertal personer. Bland andra två Jersey-systrar som skickades till ett fångläger i Caen i Frankrike. Vidare informerades det på plakat under rubriken Attention-Warning om att de som fortsatte rita V:n skulle skjutas. Undertecknare var general G.V. Schmettow.

Så även om en del motstånd bjöds, trots den påtvingade närheten till tyskarna, var det aldrig något snack om vem som bestämde. Det fick inte minst de lokala poliskonstaplarna erfara när de beordrades göra honnör för ockupationsmaktens officerare.

De första krigsåren var möjligen uthärdbara även om ockupationen innebar total kollaps för öarnas ekonomi och total isolering. Någon hjälp från England erhölls inte. Faktum är att de allierade styrkorna på nära håll passerade de nödställda öarna på väg till befrielsen av Normandie utan att så mycket som kasta i land en brödkant.

Arne Pettersson. Född: 1917 i Södra Möckleby på Öland. Familj: Hustru och två barn. Bor: Kalmar. Bott i Lissabon, Portugal i tio år. Favoritjobb: Sjöman. ”Finns inget bättre”. Första fartyg: Skonaren ”Duen”. Övriga fartyg: M/T ”Cleopatra”, M/S ”Kungsholm”, S/S ”Nippon” m fl. Seglat på de sju haven: Kors och tvärs. Rundade av med: 14 år som rorgängare i Kalmarsund.

Med tiden började det tryta ordentligt i butikerna och hemma i skafferierna. Harfällor blev vanliga, husdjur försvann oförklarligt och ute på åkrarna togs det reda på till och med halvruttna potatisar och gamla sockerbetor. Inte nog med att det var brist på föda. Tomt var det också på ved och gas och dessutom medicin och bedövningsmedel.

Den civila ledningen på öarna försökte förgäves få tillstånd att kontakta Röda korset. Befolkningen hade förbjudits inneha kommunikationsutrustning och förstås radioapparater. Tyskarna utökade censuren genom att belägga innehav av duvor med dödsstraff.

I november 1944 var läget på öarna så katastrofalt att tyskarna gick med på att larm slogs till såväl de brittiska myndigheterna som till Röda korset. Nödanropen nådde så småningom fram och öborna fick besked om att hjälp skulle ordnas. Tyskarna krävde egna ransoner av bland annat mjölk, smör och foder till djuren. I gengäld avkrävdes de löfte på att ge fanken i öbornas grejer.

Nödpaketen, som skänkts främst från USA och Kanada, hade från 1943 lagrats i magasin i neutrala Lissabon dit den anlänt med de linjefartyg som chartrats av Internationella Röda korset. Inledningsvis gällde det för organisationen att hitta ett lämpligt fartyg för frakterna till Engelska kanalen. Hamnförhållandena på öarna var och är på grund av tidvattnet besvärliga så man sökte ett fartyg med plan botten och litet djupgående. Blickarna föll inledningsvis på S/S Finn men gled över på Sveabolagens ångare S/S ”Vega”, som visserligen var mindre men hade perfekt skrov och ett djupgående på bara 4,3 meter.

”Vega”, som byggts på Lindholmens varv i Göteborg 1913 och efter leveransen till Stockholms Rederi AB Svea gått i linjetrafik till bland annat Düsseldorf – därav teleskopskorstenen och de fällbara masterna så att man slapp vänta på broöppningar – hade sedan några år tillbaka gått med nödtransporter mellan Lissabon och Marseille i just Röda korsets regi. Till den nya destinationen Kanalöarna avgick ”Vega” var fjärde vecka. Sammanlagt blev det sex turer:

– Efter sista turen, i samband med freden, möttes vi av banderoller och blommor och texten Welcome ”Vega”. Och det här gången fanns det inga tyskar som kunde hindra folk från att gå ombord. Hela fartyget överöstes med blommor. Och på pubarna på kvällen var vi hedersgäster.

Efter fredsavtalet, som undertecknades klockan 07.14 den 9 maj ombord på HMS Bulldog, gick ”Vega” till London. När hon gled under Tower Bridge i Themsen började det plötsligt smattra på däcket. Det var mynt från hyllande Londonbor som damp ned.

S/S ”Vega” lastade fyra Ford-bilar, 17 Ford-traktorer, 1.400 grammofonskivor och kameror. När hon mitt i den svenska högsommaren, efter sex år utanför Skagerrakspärren som gick mellan norska Lindesnes och Jylländska Hanstholm och bestod av 11.000 tyska minor, åter fick segla på svenskt vatten och lägga till vid Frihamnen i Stockholm, väntade såväl släkt som vänner och press. Totalt 200 svenska handelfartyg och cirka 7.000 sjömän hamnade utanför spärren när tyskarna slog till.

1946 gick ”Vega” till The Middle Docks & Engineering Co Ltd, i South Shields för ombyggnad. Trots att kalaset gick på 37.000 pund blev det bara fem år till i trafik. Den 20 maj 1954, efter några år i Sölvesborg, gick ”Vega” till Travemünde och därifrån till Lübeck för skrotning.

//Arne Spångberg

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Svensk Sjöfarts Tidning om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Svensk Sjöfarts Tidning | www.shipgaz.com | info@sjofart.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies